HSP – högkänsliga personer
Jag har alltid varit överkänslig: jag tar lätt åt mig när folk säger taskiga saker till mig och tolkar lätt saker negativt. Det har gjort att jag hela mitt liv haft en läggning som gjort mig lätt deprimerad, men också att jag periodvis kunnat känna stark eufori när jag varit riktigt lycklig, vilket dock inte hänt lika ofta som jag känt mig deprimerad. Ovanpå det har jag koncentrationssvårigheter och har svårt att arbeta i stimmiga kontorslandskap. Jag blir också lätt trött och måste sova mer än många andra som klarar sig på sex timmars sömn (eller fyra, som Madonna lär nöja sig med). Jag har alltid trott att det har med min Crohn att göra, och det har det säkert, men den senaste tiden har jag insett att jag sannolikt är en HSP – highly sensitive person, en högkänslig person. Dels har min psykoterapeut påtalat det för mig, dels har jag med stort intresse läst Svenska Dagbladets artikelserie om HSP och orkidébarn. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa denna långa artikelserie.
Högkänsliga personer tar lättare in sinnesintryck än andra och har djupare känsloupplevelser än ”vanligt känsliga” personer. De blir lättare trötta till följd av den mängd sinnesintryck de tar in, men också lättare deprimerade. Kanske är det helt enkelt så att personer som är högkänsliga också lättare kan bli manodepressiva, då vi också kan känna lycka djupare än andra. Vi engagerar oss lätt i andra människors problem och kan genom att pejla in stämningar i de sammanhang de befinner sig i och på så sätt få en bättre uppfattning om vad som hänger i luften. Motsatsen till högkänsliga personer torde vara psykopater som är känslokalla och manipulativa för sitt eget väl och ve, förutom att de ofta är otroligt trevliga (men bara mot personer som kan ge dem fördelar) och är långt från sådana läskiga typer som Norman Bates i filmen Psycho. En variant av psykopat är narcissisten, som också bara bryr sig om sig själv. Men dessa personligheter lämnar jag åt någon annan att utforska: jag har haft nog med psykopater i mitt liv och det bästa sättet att hantera dem är att fly för att slippa bli uppäten av dem.
Att vara medveten om att man är en överkänslig person kan göra att man kan undvika situationer som tar för mycket energi eller helt enkelt undvika den typen av situation som gör en illa, eller hantera dessa typer av situationer så att man inte far illa själv. Men att vara medveten om sin högkänslighet gör också att man kan våga lita mer på sin intuition, eller magkänsla, som ofta faktiskt stämmer, även om vi från barnsben uppfostrats till att vara rationella individer av våra föräldrar och lärare. Likaså är det bra att vara medveten om att man är en HSPare eftersom det kan göra att man lättare kan motivera, inte minst för sig själv, att man behöver dra sig undan, meditera eller göra mindfulnessövningar för att stänga av det ständiga brus som sköljer över oss. Jag har märkt att jag mår mycket bättre om jag gör meditationsövningar, gärna mindfulness, och hela kroppen lugnas ner och jag blir på bättre humör när jag är lugn.
Om man kan hantera sin högkänslighet och den kan bekräftas på rätt sätt av de vuxna när man är liten kan den bli en tillgång i livet. För stenåldersmänniskan var det bra att ha högkänsliga personer i gruppen eftersom de sannolikt var de som uppfattade faran först av alla och därmed kunde rädda hela gruppen från eventuella hungriga lejon eller vad faran nu var. I dagens rationella västvärld uppfattas folk som är högkänsliga som jobbiga och jag skulle inte vara ett dugg förvånad om många av de som är sjukskrivna för diffusa psykiska åkommor i själva verket är HSPare som helt enkelt inte klarat av att vara högkänsliga och därför fått stora problem med ångest, vilket också är vanligt. HSPare är f ö också väldigt kreativa, men, som jag uppfattat det, är lite väl kreativa och hinner inte alltid med att göra det som de vill göra eftersom sinnesintrycken hela tiden sköljer in över dem. I mitt eget fall stämmer det precis: jag har massor av idéer, men hinner sällan realisera dem alla. Istället har jag fått lära mig att försöka koncentrera mig på en sak i taget, för om man ska äta upp en elefant får man ta en sked i taget, som en klok vän sa till mig när jag höll på att gå sönder av stress över alla ofärdiga saker jag inte hunnit göra (något jag brukar tänka på när jag tittar på renoveringsbehoven i mitt hus).
Enligt forskaren Elaine N Aron, som är den som lanserat begreppet HSP, har HSPare ett känsligare nervsystem, något hon har bevisat med magnetröntgen. Eftersom det finns ett starkt samband mellan nervsystem och magen funderar jag själv på om det är vanligt att HSPare får magproblem. Därför hade det varit väldigt intressant att höra om ni andra med kroniska tarmsjukdomar eller magproblem också är HSPare. Gör gärna testet här. De som arbetar med oss mag- och tarmsjuka säger att vi som är sjuka har lätt för att ta på oss andras problem och att vi ofta är känsligare än andra, så jag skulle inte vara förvånad om det är en överrepresentation av HSPare bland oss mag- och tarmsjuka. Jag ser framemot att läsa era erfarenheter i kommentarsfältet nedan!
För den som vill läsa mer finns Elaine N. Arons bok Den högkänsliga människan: konsten att må bra i en överväldigande värld numera på svenska. Jag har själv inte läst den, men skulle vilja göra det eftersom den verkar väldigt bra. Bara att läsa SvDs artikelserie var en aha-upplevelse för mig, inte minst läsarnas kommentarer.
Det finns idag en HSP-förening i Sverige för den som är intresserad. Läs mer här.
Nu ska jag gå och beta av ytterligare en tugga av elefanten, denna gång i form av trädgårdsarbete. Att vara ute bland växter är otroligt välgörande för mig och jag har också insett att min asociala sida där jag vill vara ensam i tystnad är en del av min HSP-personlighet. Likaså har min överkänslighet för höga ljud, exempelvis från TV:n eller grannar som spelar musik för högt, också fått sin förklaring. Nu ska jag ut och lyssna på trädens sus. Faktum är att vi flyttade ut till ett hus nära en naturtomt för att komma bort från stadens intensiva brus efter att jag varit så sjuk för två år sedan. Efter den upplevelsen då jag nästan dog kände jag att jag blev enormt känslig för ljud och inte minst strålning från trådlöst Internet och det tog flera månader att bli återställd för mig rent psykiskt.
Från storstadens buller och larm till naturnära rådjursupplevelser i villaförorten.
Themocracy
Hej. Jag känner helt klart igen mig i det du skriver, precis sån är jag också. Jag har långt innan jag blev sjuk funderat över om det är normalt att vara så fruktansvärt trött hela tiden. Höga ljud är jobbiga, starkt ljus, kläder som sitter åt osv Jag har också en miljard kreativa projekt som jag aldrig hinner med. Största grejen är nog att jag tar åt mig så mycket och är livrädd för att göra fel. Och ja, det är magen som reagerar då. Senast i vintras fick jag diarré i flera dagar för att en person anklagade mig för att ha skällt ut en snöskottare. Min sambo fattade inte alls problemet. Min Crohns började efter att jag fick diarré i säkert två veckor för att jag mådde så dåligt över en konflikt med min dåvarande chef. Min akupunktör säger att jag måste lära mig att inte reagera fysiskt med magen men han kunde tyvärr inte tala om hur jag ska bära mig åt. Jag mår helt klart bäst i lugn och ro hemma i min trädgård. Jag måste nog också läsa mer m det här och se om det finns tips om hur man ska lära sig att hantera det.
Hej Susanne,
Jag reagerade också väldigt mycket med min mage tidigare, men när jag började gå i terapi blev det faktiskt bättre. Då lärde jag mig att hantera mina känslor utåt istället för att vända dem inåt så att jag blev sjuk. Jag tror att boken som nämns i blogginlägget ovan har en hel del tips på hur man ska hantera det så du kanske kan börja läsa där och sen se om du kan hitta en bra psykoterapeut som hjälper dig att vända känslorna bort från magen. Jag har varit precis likadan men numera försöker jag att inte bry mig lika mycket. De flesta människor bryr sig ju inte en bråkdel av hur mycket vi reagerar.
/Tina
Jag känner igen mig till viss del.
Jag grubblar mycket och blir depressiv men det handlar mer om mig själv. Saker jag ångrar att jag gjort och just nu funderar jag mycket på livet, att det går så fort och bara rusar förbi kan det kännas som.
Svårt att bryta det negativa och göra det till positiva tankar. Att istället tänka här och nu är jättesvårt.
Fast för det mesta mår jag i grund och botten bra!
I dag här och nu 😉 ska jag göra Fias mjölmix som du har tipsat om! Har du recept på pizza och pajdeg med den mjölblandningen?
Tänkte förbereda lita matlådor för nu börjar arbetslivet igen! Lite skönt för då får jag mer ordning på maten. Det har varit lite svåra utmaningar med det på resande fot.
Så här gjorde jag min pizza botten som blev grymt bra!!!
4 dl ljummet vatten
I pkt jäst
2 msk olja
Salt
10dl fiasmjölmix
Lös upp jästen i vattnet
Blanda ihop till deg
Jäs degen när den är utkavlad på plåten
Detta blev två st plåtar pizza
Tack Anna-Karin! Jag ska testa ditt pizzarecept! Hittade ett annat recept på Smillas glutenfria blogg, men jag tyckte den blev lite hård och inte så bra som jag hade velat ha min pizzadeg. Men å andra sidan har jag inte ätit riktig pizza på ett par år så då smakar allt som liknar pizza bra! Jag brukar alltid förbaka mina pizzabottnar: degig hemgjord pizza är något av det värsta jag vet och min mage avskyr det (den börjar genast jäsa och sen blir jag kräksjuk!). Jag håller på att experimentera med pajdeg, men har bara gjort en på mandelmjöl som jag tyckte blev helt OK. Tack vare LCHFarna finns det hur mycket sådana recept som helst därute!
Jag ska också försöka få bättre rutiner inför terminstarten, både vad gäller matlagning och delat ansvar i hushållet. Idag gör jag väldigt mycket hushållsarbete medan övriga familjen sitter och väntar på att bli servad. Nu är det slut på det. Från och med nu ska vi ha städtävlingar och strumpbingo.
När det gäller att grubbla så tycker jag att mindfulness är det bästa. Då tvingar man sig själv att vara i nuet. Det är inte enkelt men finns massor av appar att testa därute, samt säkert saker på youtube.
Kämpa på! Roligt att du fortfarande mår bra!
/Tina
Hej!
Jag känner igen mig helt! Jag är lättstressad, måste sova mycket, bryr mig mycket om andras kommentarer, engagerar mig i allas problem…tror jag fick alla Ja på testet. Är det en situation så reagerar jag starkt och blir dålig i magen på en gång! Jag skulle så gärna vara som många andra och inte ”bry” mig så mycket men det går liksom inte. Det bara samlas i magen en sådan oroskänsla?! Jag vet att min Crohns utlöstes av en situation då jag blev väldigt ledsen och jag kommer i håg att jag gick runt med magont i flera veckor.
Tack för en bra blogg!
Jag blir jättedeppig och totalt mörker när jag har skov och framförallt när jag äter kortison. Jag klarar inte av kortison alls utan att allt blir ett totalt mörker.
Som Pelle ovan, deppig och därtill ÅNGEST av kortison. Otroligt obehagligt, bara det i sig är det värt att försöka hålla sig frisk för. Och vad gäller HSP känner jag igen mig i mycket, men jag tror inte att jag är den mest utpräglade heller i världen (läste artikelserien i SVD.
Hej!
Först och främst är din blogg SÅ bra och till stor hjälp för mig. Jag har ulcerös proktit sedan 2,5 år tillbaka.
Jag är också en högkänslig person som blir väldigt lätt stressad, irriterad, behöver mycket sömn, tar åt mig extremt mkt av vad andra säger etc. Jag är antingen deprimerad eller manisk (extremt lycklig), men oftast deppig. Har också ett enormt behov av att vara ensam. I min maniska period kan jag ta kontakt med mina vänner och vara glad, social och uppåt. Mina deppiga dagar ligger jag helst bara hemma, gråter och tittar på tv. Som två helt olika personer.
Men det är väldigt skönt att vara medveten om detta iallafall även om det är fruktansvärt jobbigt för oss HSP!
Jag hörde om högkänslighet i julas under en ayur veda-rådgivning. Rådgivaren konstaterade snabbt att jag verkade vara en sådan, och jag fick en liten aha-upplevelse! Jag är inte den deprimerade eller blyga sorten, däremot har jag alltid varit väldigt känslig för andras tankar och sinnesstämningar och även för starkt ljus och olika ljud. Och jag har en enorm förmåga att se och komma ihåg detaljer på alla plan. Min pappa har alltid sagt att jag har ett slags ”världssamvete” och lätt engagerar mig i andras problem och dyl.
Jag försöker träna på att ”stänga om mig” och påminna mig själv om att jag bara kan ta ansvar för mitt eget liv och låta andra ta ansvar för sitt. Det blir för mycket att försöka hjälpa (alt. lägga sig i) allt runt omkring och det mesta kan man ju ändå inte påverka, hur mycket man är vill.
Jag förknippar mina UC-skov stark med perioder då jag känt mig utsatt och haft dåligt självförtroende och inte kunnat värja mig, utan vänt det dåliga innåt.
Tack för att du gillar min blogg, Louise! Det låter jobbigt att pendla mellan att vara manisk eller deprimerad. Hoppas att du kan få hjälp av en terapeut med att få ”instrument” för att hantera dessa humörsvängningar. Jag har lärt mig att ta åt mig mindre genom åren och det är en läroperiod, men ack så skönt när man förstår bättre varför man reagerar som man gör. Jag har själv gått i terapi i omgångar och lärt mig mycket om mig själv och mår mycket bättre nu. Tyvärr kan jag ibland tänka att tarmen och psyket är intimt förbundet och mår man kasst i magen så blir man också tjurigare och deppig, och jag undrar vad som är hönan och ägget: kass tarm eller deppigheten?
/Tina
Hej Solkatten!
Du påminner om mig – jag är också en person som känner av vad andra tänker eller är i för sinnesstämningar. Jag ser det numera som en välsignelse eftersom jag med mina känselspröt har lärt mig att känna igen psykopater, vilket är en bra egenskap! Tänk så mycket elände man kan slippa på det sättet. När jag låg på sjukhus och delade rum med andra var jag tvungen att ta på mig ett slags psykisk rustning mot deras ångest. En gång låg jag t ex inne med en kvinna som hade en lever som höll på att kollapsa och jag tror att hon var döende i levercancer. Hennes ångest var så stark att jag knappt kunde andas, men med min imaginära rustning gick det till slut att slippa hennes ångest. Har haft liknande upplevelser med andra personer och mitt enda recept är att bara omge sig med folk som ger en positiv energi. Livet är för kort för att ge bort sin energi till andra. Jag har t o m skalat bort nära släktingar från mitt liv för att må bättre. Man kan ju välja sina vänner och även om man inte kan välja sin familj så går det att välja bort dem. När det gäller arbetskamrater kan man också välja dem, eller åtminstone arbetsplats. Jag har bytt jobb för att jag inte stått ut med mina kollegor och chefer och aldrig ångrat mig en sekund. Det är superviktigt att bara fokusera på sig själv för att överleva, särskilt när man är sjuk.
/Tina