Otrevliga undersökningar
Att ha en kronisk tarmsjukdom innebär att man ibland måste utsätta sig för otrevliga undersökningar för att kolla läget och diagnosticeras. Själv har jag inte genomgått alla undersökningar som man kan göra, exempelvis har jag aldrig gjort en gastroskopi, så om det är någon som vill delge sina erfarenheter av otrevliga undersökningar så är ni välkomna att göra det i kommentarsfältet.
Främsta anledningen till att göra otrevliga undersökningar där man får olika slangar ner- och instoppade i sig är ju för att se hur illa tarmen ser ut inuti. Utan en koloskopi och biopsi kan det vara näst intill omöjligt att diagnosticera någon med Crohn eller Ulcerös Colit (eller Proktit). När jag var yngre tyckte jag att läkarna var riktiga sadister när de körde in hårda föremål därbak på mig.
För att inte tala om hur otroligt förnedrande det var. Snacka om att känna sig våldtagen! I mitt fall av en manlig läkare och en manlig läkarkandidat (”hur ska stackars Lars lära sig annars” än om han inte får misshandla dig också och gör att du plågas tio minuter extra), som jag råkade ut för när jag gjorde min första rektoskopi 12 år gammal. Tacka f-n för att jag drog ut jacket i telefonen så att inga läkare skulle kunna ringa oss igen. Och till skillnad från ett våldtäktsoffer så var det ingen som pratade lugnt med mig efteråt, när jag 12 år gammal helst ville gå hem och aldrig mer gå ut igen av skammen. Nej, det var bara att acceptera att det här var något de perversa läkarna gjorde till vardags och sannolikt inte hade någon större sexuell njutning av, men det var, för min del när jag var ett barn, ett övergrepp mot min kropp.
Ett år senare (mina strategier mot läkarna var ganska lyckosamma då jag vägrade gå dit och dessutom drog ut jacket så att ingen skulle ringa oss, vilket min mor upptäckte efter några dagars telefontystnad) och jag började högstadiet insåg jag att jag, till skillnad från mina klasskompisar som alla kommit i puberteten under sommaren, såg ut som ett litet barn och det var bara att bita i det sura äpplet och gå med på fler otrevliga undersökningar. Till saken hör att jag i slutet av sommarlovet lät min far ta blodprov på mig, och det visade på ett lågt Hb, blodvärde, och han blev väldigt orolig och min mamma tvingades på nytt ge sig på att övertala mig att gå till doktorn. Denna gång slapp jag i alla fall att gå till den första korkade barnläkaren, som påstods vara gastrospecialist och vars gärning främst gått ut på att säga att jag nog ätit för lite fibrer så det var därför jag hade diarré, alternativt tortera mig på olika sätt genom att ta blodprov eller göra rektoskopin. När man är 12 år gammal skäms man redan för sin kropp tillräckligt mycket för att tycka att det är annat än enormt genant att tvingas visa upp de intimare delarna för en manlig läkare om man är tjej.
Hursomhelst, jag slapp träffa doktor C igen och blev istället remitterad till röntgen för att röntga mina tarmar. Vid det laget hade min mor insett att jag mådde dåligt psykiskt av läkarbesöken och hade fixat fram stans bästa barnpsykolog – i alla fall påstods hon vara det. Jag kan i efterhand säga att hon nog var den sämsta psykolog jag någonsin haft. Hennes syfte var att lite så där kletigt KBT-aktigt, många år innan KBT användes, få mig att tycka att det var helt OK att läkarna plågade mig. Målet var nog att jag skulle tycka det var toppen att ta blodprov och även att jag inte skulle skämmas för att läkarna stoppade in läskiga saker i mina bakre regioner. Jag kan ju avslöja att hon aldrig lyckades med sitt förvärv och jag kan i efterhand tycka att det var ytterst märkligt att hon aldrig frågade mig hur jag mådde egentligen och vad det var som hade orsakat min sjukdom rent psykosomatiskt, särskilt med facit i efterhand då min sjukdom har mycket starka psykosomatiska inslag.
Inför röntgen av tarmarna fick jag reda på att den första röntgen var en tjocktarmsröntgen. Då skulle jag först genomgå ett lavemang och sen skulle de spruta in barium i mig. Stadens bästa barnpsykolog bedyrade att alla kvinnor som födde barn tvingades ta lavemang (kanske var det så på 70-talet?) och att det inte alls var farligt. När morgonen kom då jag skulle genomgå denna övning för första gången kom en snäll, äldre sköterska och tog in mig i ett rum bredvid själva röntgensalen. Där hade hon en anordning med typ en och en halv liter vatten i som låg i en kanna, kopplad till en slang som hon förde in i mig. ”Om det gör ont så slutar jag” sa hon käckt till mig. Det gjorde ont tämligen omedelbart, för lavemang är långt ifrån trevliga att få, men när jag sa till henne att det gjorde ont så sa hon bara ”Jaha” och fortsatte fylla min stackars tarm med vatten. Det var en mycket otrevlig upplevelse och eftersom rummet där hon fyllt mig med vatten inte hade en toalett tvingades jag efteråt gå genom väntrummet där andra barn och föräldrar satt och väntade på sin tur, för att sedan gå in på toaletten och tömma tarmen där under ljudliga former. Samma sak hände i röntgensalen och det gjorde svinont när de stoppade in slangarna i mig. Efter att de röntgat mig lite med barium i mig fick jag återigen gå ut till väntrummets toalett och tömma mig där till ljudet av en liten symfoni. Otroligt pinsamt. Sen blåste läkaren upp mig med luft så att jag kände mig som en ballong ett par dagar efteråt.
I jämförelse med nästa röntgenäventyr, tunntarmsröntgen, så var tjocktarmsröntgen och lavemanget en baggis. Jag fick instruktioner om att jag inte fick äta frukost på morgonen och sedan hade jag att välja mellan att dricka fyra plastmuggar barium med vaniljsmak (jag har än idag svårt med mjukglass eller vanilj generellt) eller så kunde jag få en slang i munnen. Jag ställde in mig på slangen i munnen och var verkligen förberedd på det när vi anlände till röntgen den där morgonen. Problemet var att läkarna inte alls hade tänkt stoppa in en slang i min mun utan i min näsa. Eftersom jag inte var beredd på det och inte klarade av att de försökte få in slangen, så blev det fyra muggar barium. Efter en mugg ville jag bara kräkas. Barium är lite som kalkpulver, hade en slemmig konsistens med hård sand i och så den vidriga vaniljsmaken ovanpå. Jag fick lite tid på mig men det gick inte. Då bestämde sig läkaren för att köra ner slangen i näsan på mig mot min vilja. (Vadå, ett barn har väl ingen vilja? Just do it, resonerade de.) Jag protesterade, men blev övermannad av fyra sjuksköterskor som höll fast mig medan läkaren körde ner slangen i näsan och jag vrålade. Min stackars mamma stod i ett hörn av rummet och var helt förfärad över vad som hände. Efter att de fått i mig slangen i näsan kunde undersökningen börja och jag minns i princip inget alls av den eftersom jag var helt utslagen efter min kraftansträngning. Det var för övrigt ingen i sjukvårdspersonalen, inklusive stadens bästa barnpsykolog, som någonsin talade med mig om detta. Än idag mår jag dåligt när tänker på det och får panik av att tänka på att få en slang i näsan eller höra när någon annan får det, vilket hänt när jag legat på sjukhus och delat rum med någon annan olyckssyster.
När dessa två röntgenundersökningar var klara kom läkarna fram till att jag sannolikt hade Crohns sjukdom. De behövde bara göra en koloskopi på mig så skulle de vara helt säkra. Då grep min mamma in och krävde tillsammans med mig att jag skulle få vara nedsövd och det fick jag. Jag tror att standarden redan på den tiden var att söva ner barn när man gjorde koloskopi på dem. Sagt och gjort: jag blev inlagd på sjukhuset ett par dagar innan, fick toilax-lavemang och drack även den vidriga blandningen man måste ta för att rensa ut hela systemet. Sen blev jag sövd och vaknade upp lite öm i tarmen efter biopsin som tagits. En kort tid senare kom beskedet att det var Crohns jag hade och att jag behövde opereras för att bli frisk. De skulle ta bort ungefär 10 cm vid tjocktarmen-tunntarmen på mig, sen skulle jag börja växa som alla andra i min klass. Jag gick med på det eftersom jag inte ville något hellre än att bli som mina klasskompisar.
Efter operationen, då jag tyvärr vaknade upp med en slang i näsan och hade svinont i magen (det kändes som om någon hade skurit mig i magen med en kniv – vänta nu, det var ju precis vad de hade gjort!), blev jag faktiskt frisk och vägrade konsekvent att gå till doktorn. Det var inte så mycket att göra åt saken och eftersom jag mådde bra och växte så slapp jag gå till doktorn. För just de undersökningarna som jag genomgått var min främsta motivation att aldrig mer bli sjuk eller gå till doktorn igen.
Tyvärr blev jag sjuk drygt två år efter operationen och det tog ett halvår innan jag tvingades berätta för min mamma att jag blivit sjuk igen. Då lyckades hon hitta världens snällaste doktor som INTE tog blodprov eller gjorde plågsamma undersökningar på mig utan bara skrev ut medicin som faktiskt hjälpte! Kanske kan det låta lite oansvarigt av honom att inte göra undersökningarna på mig, men de visste ju redan vad som var fel på mig och varför inte testa medicinen.
Så småningom lyckades han övertala mig att ta blodprov, fast med embla på innan. Embla var då ganska nytt och gjorde att man blev lite avdomnad i armvecket så att det inte gjorde lika ont när de stack (idealet var väl att det inte skulle kännas alls, men det gjorde det!). Flera år senare, när jag 20 år gammal fick ett väldigt svårt återfall, fixade han att jag fick datormograferas och min enda insats då var att dricka en liter halvljummet vatten som smakade svagt med lakrits. En baggis jämfört med vidriga bariumet, kan jag säga!
Just skräcken över att göra sådana otrevliga undersökningar gjorde att jag hållit mig från dem och sjukhus generellt. Det har faktiskt varit den största drivkraften för mig att hålla mig frisk. Jag avskyr sjukhus och mår verkligen psykiskt dåligt av att gå till doktorn och känna doften av steriliseringsmedel och tarmsjuka.
De senaste åren har jag gjort koloskopier och mindre varianter av den där man bara tittar upp i första kröken (för det är ju när det svänger som det gör j-vligt ont och man bara vill ha hur mycket morfin eller lustgas som helst) och är inte lika rädd som förr. Jag har insett att läkarna är vana vid att göra sådana undersökningar – de gör flera stycken varje dag och jag kan inte annat än beundra dem för att de står ut: vilken inre drivkraft att tycka det är kul att stoppa upp redskap med kamera i någons rumpa och sedan styra det.
Samtidigt har jag också läst en del om koloskopiredskapen och den risk som på 90-talet skrevs om i medicinska tidskrifter och jag har varit tacksam för att jag inte gjort koloskopi vartannat år som läkarna egentligen stipulerar att man ska göra. På 1990-talet började man nämligen misstänka att koloskopiredskapen kunde sprida smitta mellan patienter då det inte går (eller gick) att hetta upp dem till 100° och därmed garanterat döda av alla patogener som fastnat på redskapen som körts upp i folks ändtarmar. Jag misstänker att det fanns en oro för att HIV skulle kunna spridas via koloskopiredskap, men för mig som ju läst om t ex MAP och misstänker att Crohns även orsakas av patogener är det en klar och tydlig varningssignal.
Jag pratade med en läkare om det här och han sa att man idag hettar upp koloskopiredskapen så bra att det inte finns några spår kvar av tidigare patienter på dem som kan sprida sjukdomar, men de hettas fortfarande inte upp till 100° utan snarare till 60° eller något i den stilen. Det känns lite läskigt att tänka på för tänk om det är så att dåligt rengjorda koloskopiredskap faktiskt kan sprida sjukdomar mellan oss. För mig är det ytterligare en drivkraft att hålla mig från koloskopier så mycket det går.
En annan sak som är med dessa nödvändiga undersökningar är att de rubbar tarmfloran rejält. Särskilt när man dricker lavemangsvattnet inför koloskopier. Det kan förvisso vara bra att rensa ut dåliga tarmbakterier och patogener när man är sjuk och har ett skov, men om man är frisk och inte har några tecken på inflammation är det kanske inte så smart att rensa ut. Crohn’s Boy berättar i sin livshistoria hur han blev ännu sjukare av att göra en koloskopi eftersom han rensade ut alla bra bakterier också. Därför skulle jag rekommendera att man funderar över om det verkligen är nödvändigt att göra en koloskopi vartannat år om man faktiskt är frisk och om man nu måste göra det så måste man komplettera med mycket probiotika efteråt.
När jag har röntgat tunntarmen de senaste gångerna jag varit sjuk så har jag sluppit slang i näsan och istället druckit kontrastvätska. Här skulle jag också vilja lyfta en varningens finger eftersom den är väldigt söt. Om man går på SCD och undviker socker så ska man inte göra den typen av röntgen eftersom den riskerar att sätta hela SCD-balansen i fara och man riskerar att sabotera allt. I så fall är det bättre att göra ett ultraljud, som dessutom är snällare än röntgen som ju faktiskt inte är så nyttigt för vår kropp om det blir för ofta.
När det gäller att göra undersökningar som koloskopi och tarmröntgen (jag har inte gjort gastroskopi) så tycker jag att man bör göra dem om man är rejält sjuk. Men om man mår bra och inte har några problem och blodvärdena är bra så tycker jag att det är onödigt att underkasta sig en koloskopi bara för sakens skull vartannat år. Jag vet att läkarna tycker annorlunda, framför allt för er med Ulcerös Colit som har större cancerrisk i tjocktarmen om den inte opererats bort (eller om man håller sig frisk hela tiden), och jag tycker att det är upp till var och att själva bestämma hur ofta man vill genomgå jobbiga undersökningar som kan påverka sjukdomen negativt genom att förstöra tarmfloran eller faktiskt utsätta tarmen för andras sjukdomsalstrande bakterier.
Themocracy
Hej! Har följt dig ett tag nu, har dock ingen IBD men enligt diverse undersökningar 2008 blev diagnosen en trolig IBS och ett konstaterat magmunsbråck. Ätit protonpumpshämmare sen dess men lyckas ändå inte bli påtagligt bättre. Den här hösten är helt åt helvete, startade med en bakteriell halsfluss som jag dessvärre åt Kåvepenin för. BIG misstake. Efter det fick jag dras med diarrer i 3 veckor innan jag tillslut bråkade mig till ett avföringsprov för två veckor sen, som konstaterade överväxt av clostidier och därmed inflammerad tarmslemhinna. Ställdes på mer antibiotika som tar slut nu på söndag. Jag är 29 år och känner i varje fiber i min kropp att nått är fel. Vet att jag har överväxt av svamp i munnen och jag misstänker att det spridit sig ner i magen. Hela min kropp är liksom helt ur balans, märks på hur min avföring luktar (sötaktigt och jäst?) samt ett menstruationsmönster som är helt uppåt väggarna. Orkar/vill inte stånga mig blodig med sjukvården längre (är sjuksköterska till yrket, ironi?)och har uppfattat att du går hos homeopat. Jag undrar nu hur man hittar en homeopat som är ”bra”. Vad ska jag leta efter? Dessvärre bor jag i Norrköping så det är inte i dina hoods, men har du någon att tipsa om i Stockholmsområdet eller nordöstra Östergötland? Tack för en matnyttig och hoppfull sida. Ursäkta även min kommentatorbombning (jag skrev först på telefonen men slant på skärmen och skickade ett ofärdigt inlägg *oops*). Fridens lija // Ulrika
Hej Tina
jätte synd att du blev utsatt för idioter till läkare som barn! Så du har fått ett stort trauma angående läkare och undersökningar.
Min erfarenhet är, att det är mycket stor skillnad mellan de olika läkarnas förmåga att behändigt utföra koloskopi. Och även förmåga att skapa en trygg stämning!
Några är hopplösa och det är både obehagligt och gör ont.
Andra är duktiga och så gör det nästan inte alls ont. Behagligt är det dock aldrig!
De flesta gånger har jag varken fått lugnande eller avslappnande medicin. Att kirurgen är duktig är viktigare än att få medicin!
Senaste gång jag fick koloskopi gick de helt upp till tunntarmen. Det var jäkligt! Jag hade fått diverse lugnande och avslappnande medicin ”så hatten passar” som de uttryckte det. Men läkaren var inte duktig. Biopsierna skulle tas genom ett samarbete mellan en sjuksköterska och läkaren… jag tittade själv med på skärmen. Och kunde se att biopsierna inte blev tagna precis där det så relevant ut – men vid sidan om genom att de inte var duktiga på att styra koloskopet..
Ingen hade sagt att jag inte skulle ta min medicin – enterokapslar Asacol. Så ett kapsel skal fastnade på kikaren när den kom högt upp i tarmen.
Läkaren som var sur och arg i förvägen blev etter värre! Han härjade och bråkade med kikaren – försökte skaka av skalet etc etc. Jag höll tummarna för att han inte skulle råka sticka hål på min tarm… medicinen gjorde mig sjösjuk..
DET var en jobbig upplevelse!
Om jag kan och får välja – och det får jag nog inte – så vill jag att den duktiga kirurgen skall sköta om koloskopien nästa gång!
Tur att det var jag och inte du som var patienten!!
Jag har tur nog hög smärt tröskel och är stoiskt anlagd. Inga ”hang ups” eller trauma angående läkar- eller tandläkar- ”tortyr”!
Men jag tror jag vill följa din tanke om att koloskopi bör undvikas.. men man måste ju nog överväga för- och nackdelarna noggrant!
kram och tack för din fina blogg
Catharina (som har colitis ulcerosa)
Jag har gjort alla ovanstående undersökningar och några till. Mitt värsta minne är dock från min första gastroskopi, kanske för att det också var en av mina första. En rätt tjock, lång slang stacks ner i halsen via munnen. Jag som har väldigt nära till kräkreflexer hulkade och försökte skrika, grät och försökte komma på hur jag skulle andas i all panik. Med mina händer försökte jag visa att de skulle stoppa, och när inte det hjälpte tog jag själv tag i slangen. Resultatet blev att 2 sköterskor höll i mina händer och ben, som gjorde allt för att ta sig därifrån – medan en läkare fortsatte köra slangen upp och ner i halsen och magsäcken för att ”hitta rätt”. När det äntligen var klart lämnade alla inblandade utom jag rummet snabbt med orden ”då var det klart” från en sköterska som lät helt känslokall,nästan sur. Själv låg jag kvar på en hård sal brits med papper på och kunde inte förstå hur jag skulle orka sätta mig upp, ta på mig kläderna och gå därifrån. Men eftersom jag lämnats kvar där ensam förstod jag att det var just detta som förväntades av mig – och efter en stund lyckades jag också med detta. Jag kände mig verkligen oralt våldtagen, och jag tror främst att det berodde på personalens okänslighet. Senare har jag gjort undersökningar som många anser vara värre, men det har gått lättare då de som varit närvarande istället tagit det försiktigt, varit förstående och omtänksamma och inte lämnat mig ensam kvar direkt efteråt.
Hej Ulrika,
Jag misstänkte att du slant med inlägget så jag sparade bara det senare – hoppas det är OK. Om du kollar på inlägget om homeopati som jag skrev tidigare här så finns det länkar i det till Svenska Homeopaters Riksförbund och där kanske du kan hitta en homeopat i dina trakter?
Lycka till med tillfrisknandet!
/Tina
Hej Catharina och Edith,
Ja, vi är ett gäng som har traumatiska erfarenheter med sig. Jag håller helt med er om att det är superviktigt att vara empatisk och försiktig. Vissa läkare har mer talang för att göra otrevliga undersökningar än andra.
När jag gjorde en koloskopi på riktigt i vuxen ålder tyckte jag att det var sååå skönt med lustgas – det häftigaste ”knarket” jag testat. Det var också coolt att se hur tarmen såg ut inuti, fast vid ett tillfälle minns jag inte hur jag kom upp på avdelningen efteråt för jag var så borta av lugnande medel som de sprutat i mig.
/Tina
Om jag har kränkande erfarenheter vid kontakt med vården! Det verkar som om man skriver under ett osynligt kontrakt så fort man är innanför sjukhusets dörrar. Jag är inte längre ägare av min kropp utan läkarna. Läkarna tror sig ju känna min kropp bättre än jag gör själv. På en klinik där jag haft dåliga erfarenheter av manliga läkare kräver jag alltid att få träffa en kvinnlig läkare när jag remitteras. Som tur är gäller inte detta medicinklinken.
Nej, jag är ingen genusfundamentalist som tror att kvinnliga läkare har högre moral än manliga utan jag talar om en specifik klinik på sjukhuset. Vården ska fungera trygg plats för patienterna, punkt slut. Om man strävar efter att skapa trygghet finns ingen plats för kränkande beteende, eller så ska man i alla fall tillämpa nolltolerans.
Det handlar ofta om undersökningar genom ändtarmen och det är ett ämne vi nästan aldrig nuddar vid i samtal rent generellt. Det är ett laddat ämne ens att tala om. Man känner liten värdighet när man ligger där och ska undersökas. Då är det viktigt att behandlas med värdighet. Detta är särskilt viktigt när det gäller unga kvinnor som ofta har ett tungt bagage med kroppskomplex. Att behandla barn så som du blev behandlad är ett sorts övergrepp. Detta är ju självklarheter. För femton år sedan vågade jag inte säga ifrån eller ifrågasätta, det gör jag nu som tur är. Men bara för att jag har den skölden nu vid mitten av de 30 betyder inte att jag blir mindre sårad när jag behandlas respektlöst.
Kris, och alla andra som känner igen sig!
Det här är kanske vad läkarna borde läsa innan de ger sig på att tortera oskyldiga sjuka. Obligatorisk läsning på läkarprogrammet, typ.
Jag kommer själv från en läkarsläkt där alla läkare var extremt macho, men samtidigt väldigt blödiga inuti. Men de tyckte barn som var rädda för sprutor gnällde och en kusin hann sätta fyra drag i ryggen när han fiskade innan de åkte in med honom till sjukhuset (de ville inte avbryta skärgårdsutflykten).
Jag håller helt med dig, Kris, om att man är helt i händerna hos läkarna när man träder innanför sjukhusdörrarna. Och bara för att de tror att de vet bäst så är det ju faktiskt inte så att de vet bättre än vi om hur våra kroppar ska behandlas. Faktum är att vi själva oftast vet hur kroppen ska behandlas, om vi bara lyssnar på den.
Allra värst är det för mig att bli inlagd – jag blir typ ännu sjukare av det. Dels får jag inte den mat jag behöver för att bli frisk, dels är läkarna ofta negativa till mig när jag är inlagd ”det ser verkligen inte bra ut det här. Kan du inte prata med kirurgen så du vet hur det är att få en stomi?” istället för lite positiva vibbar ”Det här grejar du, det har du gjort förut och du grejar det igen!”. Varje gång jag varit inlagd har jag känt det som om jag förlorat alla mina rättigheter. Och då kan jag ju faktiskt ändå gå därifrån, tänk på alla som är tvångsinlagda inom psykiatrin. En syssling till mig är tvångsinsydd där sedan många, många år och det är helt omöjligt att få ut henne. Ett tag satt hon på rättspsyk med en massa psykiskt sjuka brottslingar trots att hon aldrig gjort något mer kriminellt än att få anorexia ursprungligen.
Bra av dig Kris att be om bättre läkare, det måste man alltid göra. Då får de dåliga läkarna mindre att göra och kanske kan de ägna sig åt något annat, som att forska ed.
/Tina
Får mig att tänka på när jag hade en knöl i ändtarmen som skulle kollas och som jag visste inte skulle synas med endoskopet, den satt för långt ut. Läkaren vägrade lyssna och försökte tvinga ner mig på britsen, han hade en läkarstudent med sig som ju ville lära sig… Slutade med att jag gick ut i korridoren och hittade min favoritsköterska, som fick gå in och säga till läkaren att det inte skulle göras någon endoskopi, hon skällde nästan ut honom. Förutom det har jag väl varit väldigt förskonad från traumatiska undersökningsupplevelser, eller ja…jag har varit med om mycket vidrigt i undersökningsväg, alltifrån koloskopier, gastroskopier, manometrier etc. Men, jag har blivit relativt väl bemött, jämfört med många andra skulle jag tro. Är så van att bli undersökt nu att jag lärt mig att stänga av mig själv, hemskt kanske att man ska behöva det:( Sen har jag dock varit med om mycket dåligt bemötande inom vården överhuvudtaget och har tappat förtroendet för hela apparaten. Anledningen till att jag är sjuk idag är att jag smittades av en EHEC-infektion på sjukhus, blev felbehandlad och aldrig uppföljd, vilket ledde till rejäla komplikationer och en förstörd tarm. Det sänker en rejält att bli bemött av stolpskott, att inte bli tagen på allvar, att inte bli bemött som en person. Det positiva i det hela är väl att det ger en ännu mer jävlar anamma att kämpa själv för att bli frisk, för att slippa sjukvården.