Visste ni att vi har fler neurotransmittrar i magen än i hjärnan? Det är med andra ord inte alls konstigt om man får ont i magen av saker som inte är så roliga psykiskt eller som sätter press på oss. Det verkar som om det är väldigt många av oss som fått dessa tarmsjukdomar som följd av psykisk press av något slag, jag har definitivt fått det själv. Läs exempelvis mitt inlägg om själen sitter i magen.

Det innebär att om man vill bli frisk i sin mage så måste man också hantera den psykiska oro eller press som orsakat att man blivit sjuk. Det är exempelvis väldigt viktigt att kunna slappna av och sluta stressa, vilket jag skrivit om här. Många av dem jag har haft kontakt med verkar ha stressat sig till en kronisk tarmsjukdom. Andra reagerar med magen istället för med att sätta ord på det som oroar eller gör oss olyckliga (sådan är jag själv ett praktexempel på, förutom att jag också har stressat mycket i mitt liv).

Hur man gör för att hantera den inre eller yttre press som lett fram till att man blivit sjuk är mindre viktigt. En del, som jag, föredrar att gå i psykoterapi. Andra går på yoga eller qigong för att lugna systemet och stressa ner. Ytterligare andra gör s k resan-terapi, som grundades av Brandon Bayes. Läs gärna mer om det här. Det finns en uppsjö av olika metoder att komma till ro med sig själv och acceptera den man är. Jag tycker också att självhjälpsböcker kan vara bra som guider till att lugna ner sig och sin oro.

Eftersom det hos många svenskar finns mycket fördomar mot just terapi (”Det är bara psykiskt sjuka som behöver det” eller ”Jag har minsann inga psykiska problem”) gäller det att faktiskt hoppa ner från sina höga hästar och acceptera att alla har problem i livet. Det kan vara en nära anhörig som dör, man kommer inte in på den utbildning man ville, får inte drömjobbet, partnern dumpar en, eller faktiskt att man blir sjuk själv som gör att man mår dåligt psykiskt. När det gäller just tarmsjukdomar så ska man nog vara ödmjuk och inse att just attityden att ”Jag har minsann inga problem” kanske är den springande punkten. För sannolikt har man problem, troligen större än många av oss som erkänner att vi mår dåligt, och man ska kanske ta sig en funderare över varför man ”inte har några problem”. Kanske är det så att man inte tillåter sig själv att vara ”misslyckad” och därför låtsas som om man inte har problem.