Idag är jag på dag 26 av mitt test av SCD, specific carbohydrate diet. Jag har skrivit om den tidigare, exempelvis här, där jag har skrivit ihop en kort sammanfattning av grunden till den. Då, 2011, var jag lite skeptisk till den och tyckte att basallergidieten (dvs gluten- och komjölksfritt) var bättre, ironiskt nog precis innan jag insjuknade förra gången. Men efter min sjukdomsperiod denna gång blev jag desperat. Jag blödde och blödningarna tog inte slut, trots att jag vräkte i mig zink, som hjälpt tidigare.

Jag kände mig verkligen uppgiven och rädd, inte minst för att jag visste att om blödningarna inte upphörde var det stor risk för stomioperation. Alltså gjorde jag som jag brukar göra när jag blir desperat och är sjuk: jag läste på mer om min sjukdom och vad som kan hjälpa den.

Således öppnade jag David Kleins bok om hur han ser på Crohn och Ulcerös Colit, vilket jag tyckte var mycket intressant. Han förordar ju att man ska bli vegan, köra raw food och äta mycket frukt, vilket ger bra enzymer och läkning, och så ska man sola väldigt mycket och sova minst 10 timmar per dygn eftersom det är när vi sover som kroppen reparerar sig. Det låter ju bra, och fungerar säkert väldigt bra om man som han bor på Hawaii där det finns god tillgång till färska, näringsrika grönsaker och massor av sol (=D3! Som vi här i Sverige får äta i pillerform istället).

Men det var inte det som fångade mig av vad han skrev, utan att han ansåg att när kroppen, i detta fall tarmen, bråkar med oss så är det för att den försöker säga oss något. Han menar att när tarmen har diarré, blöder och slemmar sig så är det för att den försöker göra sig av med gifter som den inte vill ha i sig. Det är helt enkelt en del av läkningsprocessen. Likaså är det en del av läkningsprocessen att ha feber när man har skov, och inget av detta är egentligen något som man ska behöva vara så otroligt rädd för. Det synsättet är vilt främmande från hur läkarna ser på det på sjukhuset: där tvingas man föra journal över hur många gånger man går på toa per dag och hur mycket man blöder. Det är inte förrän man skiter som en lydig pudel som man blir utsläppt, brukar jag tänka och jag blir stressad av dessa bajsscheman som man tvingas fylla i. För om man som jag är en duktig flicka som är bra på att prestera så blir det oerhört stressande att inte kunna prestera fina pudelkorvar utan blod för att få högsta vinstlotten, nämligen att få åka hem frisk.

Visst, det är inte att leka med om man blöder, har diarré en gång i timmen och har feber, då tycker jag verkligen att man ska åka in till sjukhuset och ta kortison och de mediciner som erbjuds, för tarmen kan faktiskt spricka och då dör man. Och i värsta fall måste man kanske opereras och världen går inte under av det.

Men jag gillade David Kleins alternativa approach: istället för att se den galna elaka tarmen som just detta så är det bättre att se att den försöker säga en något och att den inte mår bra av det man stoppar i den. Det lugnade mig väldigt mycket i alla fall och jag kände mig mindre stressad över att det kom blodklickar som ketchup på slutet av mina toabesök med avföring. Men jag började också fundera över vad tarmen försökte säga mig att den inte tålde.

Jag har ju hållit på med min tarm och kost i över 30 år som jag haft den här sjukdomen och jag har testat många olika dieter och läst om ännu fler. Som tonåring trodde jag att vegetarisk mat var lösningen på allt, inte minst eftersom det var något som Lilly Johansson och Karl Otto Aly på Tallmogården rekommenderade. Således blev jag laktovegetarian men jag åt också fisk. Det var givetvis inte alls bra för mig eftersom jag då vräkte i mig komjölksprodukter som jag inte alls tålde. Den mat jag minns från gymnasietiden var potatisgratäng, Findusgratänger av olika slag (min mamma orkade inte laga mat från grunden och inte jag heller för jag var så sjuk och trött, sic!) som broccoli-, blomkåls- och fiskgratänger, pajer med spenat, tomat, svamp och ost, fryst pizza, massor av ostmackor, couscous med ostgratinerade tomater och i skolan åt jag bullar, gurka, rivna morötter och keso. Eftersom jag var sockerberoende så åt jag också en hel del godis, framför allt choklad som min tillika sockerberoende mamma hade i olika gömmor i huset. Jag minns att jag t o m gick ut till hennes bil ibland och letade efter choklad i hennes handsfack…snacka om att vara desperat!

Efter mitt första besök i Kina sade den kinesiske läkare jag besökte till mig att skippa komjölk och då slutade jag att blöda. Sedan levde jag utan komjölk, i början var jag mindre strikt, men blev striktare med åren, och sedan 2010 har jag skippat gluten också. Den diet jag ändå tyckt fungerat bäst på mig är gluten- och mjölkfritt, och givetvis utan socker och tillsatser.

Men när jag nu stod här och det kom blod i avföringen så blev jag desperat. Några dagar senare kände jag att det gjorde ont i magen när jag drack den söta näringsdrycken ProvideXtra och eftersom jag misstänker att min konsumtion av Isosource försenade mitt tillfrisknande (det var inte förrän jag gått på total tarmvila UTAN Isosource som jag började bli bättre, och jag undrar än idag vad det var för äckliga saker som kom ut ur tarmen både ett par dagar efter tarmvilan hade börjat och när jag körde laxabon inför koloskopin). Jag bestämde mig för att skippa ProvideXtra för att se om det kunde ha någon effekt, och sedan dess har jag inte blött en enda gång. Det blev en aha-upplevelse för mig. Socker är den stora skurken, var min slutsats. När man kommit till den insikten är steget till SCD inte så långt.

Alltså kände jag att det var dags att gå ut lite hårdare och testa SCD eller paleo. Paleo, dvs stenålderskost, lämnade jag därhän ganska omgående, eftersom den är minst sagt hård för en känslig mage som min och dessutom riktar sig mot alla som har autoimmuna sjukdomar, alltifrån reumatism och MS till Hashimotos syndrom och endometrios, och inte bara oss som har knasiga magar och trasiga tarmar.

SCD däremot riktar sig mot knäppa magar specifikt och man äter mycket snäll mat till en början och introducerar sakta men säkert ny mat var fjärde dag för att se att man verkligen tål den mat man introducerar. Basen i SCD är i början kycklingbuljong, kokt kyckling och morotspuré, och just morotspuré är något av det snällaste man kan äta för tarmen. Morot innehåller nämligen betakaroten, som är ett förstadium till A-vitamin, som är känt för att läka tarmslemhinnor. Exempelvis innehåller både Ultrainflamax och Inflamino höga mängder betakaroten som vår kropp vid behov omvandlar till A-vitamin.

Eftersom det är så många som blivit friska från sin Crohn med SCD, och många skriver om hur de blir  markant bättre på bara 30 dagar, så tänkte jag varför inte testa? Blir jag inte bättre så kan jag ju gå tillbaka till min gamla diet, blir jag bättre så är det ju bara bra. Blir jag inte bättre så har jag i alla fall prövat. Eftersom jag ändå bara åt morotspuré och kokt torsk så var inte steget till SCD Intro Diet så långt. Jag tog bara bort de bovetemuffins som jag gjort och skippade även fabriksgjord getyoghurt och började göra min egen SCD-getyoghurt istället. När jag startade SCD var jag ju ändå inte på pizzastadiet eftersom jag var så mån om att få behålla min tarm (Gud ska veta att jag längtar efter pizza och ostbågar, men jag värderar min tjocktarm högre!).

De som inspirerade mig att ge mig på SCD var framför allt min bloggvän Ladybird, Against All Grain– Danielle Walker, som förvisso kör paleo, men ändå blev så bra på SCD att hon faktiskt blev gravid efter några månader på SCD och är en sann inspiratör: inte bara är hon supersnygg och frisk utan väldigt kreativ i sina paleorecept. Jag har lärt mig massor av henne. Vi ska inte glömma Jordan och Steve på SCD Lifestyle som kämpar på med att sprida budskapet om SCD och är otroligt duktiga på tarmar och SCD, samt varför SCD inte fungerar alltid.

En annan bloggare som inspirerade var tjejen som driver Livinglovingpaleo.com, som har Crohn och att döma av sin berättelse verkligen har gått igenom helvetet med sin sjukdom. Hon har idag stomi, men efter att hon stomiopererades så hade läkemedlen hon fått i princip förstört hela hennes immunsystem. Det var inte förrän hon för ett par år senare upptäckte paleo och ändrade sin kost som hennes kost läkte kroppen.

När jag googlade vidare på SCD hittade jag också Diana, som är en ung otroligt cool och smart tjej som 17 år gammal och rejält sjuk i Crohn trotsade sina läkare på SÖS och gav sig på SCD. Att döma av hennes blogg var läkarna inte särskilt snälla mot henne, snarare tvärtom, och nu, ett år senare är hon helt frisk och läkarna sitter där med tappade käkar. Läs hennes blogginlägg här. Hon är en sann inspiratör! Ladybird berättade för mig senare att hon haft kontakt med Diana och hjälpt henne lite med SCD, så det var roligt att höra.

Jag blev verkligen inspirerad av Diana, Ladybird och de andra. Så när jag bestämde mig för att ge mig på SCD läste jag först igenom den bok jag hade från SCD Lifestyle om hur man genomför denna diet, jag mailade med Ladybird, som var enormt stöttande (TACK!) och sen drog jag igång. Under introdieten, som är otroligt viktig att starta med eftersom det är då man dödar ut den stora mängden dåliga bakterier och patogener, går man ofta ner i vikt, och jag är så tacksam för att Ladybird stöttade mig dessa dagar. För jag gick också ner i vikt och när man äter SCD är det inte så lätt att gå upp i vikt i början och då är det bra att veta att andra haft samma problem men faktiskt gått upp i vikt efteråt.

Så kort kan man säga att jag gav mig på SCD för att jag blev inspirerad av folk som lyckats med den och för att jag blev så desperat med mina blödningar. Jag äter inte jätterolig mat nu, men jag hade nog inte ätit så rolig mat ändå. Förra gången jag var sjuk 2011 åt jag ju kokt kyckling med kycklingbuljong, kokt ris och kokta morötter i flera månader, och då är SCD snarare rolig kost att äta eftersom man ju faktiskt introducerar ny mat hela tiden.

Jag kommer att skriva mer om SCD, inrätta ett arkiv med SCD-recept och hålla er uppdaterade på hur det går. Mitt mål är att köra 30 dagar och sedan 3 månader. Vi får se om det går, men skam den som ger sig.

Kommentarer avstängda