Själen sitter i magen
Många av oss tarmsjuka har inte bara problem med magen utan vi har en tendens att reagera psykosomatiskt med våra magar. Precis som det brukar heta att man ”får ont i magen” av problem, så är det för oss tarmsjuka. ”Tarmen är vår andra hjärna”, sa en gång en klok person till mig och jag är helt övertygad om att själen har en stor plats i våra magar eftersom kropp och själ hänger ihop väldigt nära.
När jag var tonåring hade jag mycket problem med min mage, och så fort det inträffade något jobbigt i mitt liv blev jag sjuk. I efterhand kan jag konstatera att vi alla har jobbiga tonår, och vissa blir anorektiker och självskärare medan andra är utagerande och hamnar i dåligt sällskap och super. För mig var det uppenbart att jag inte trivdes med mitt liv hemma eftersom jag varje gång jag var bortrest blev bättre i magen. Till slut blev det så uppenbart att min doktor tyckte att jag borde gå till en psykolog, och det gjorde jag.
Jag var tjugo år gammal när jag började gå i terapi på riktigt. Totalt gick jag i terapi under ett och ett halvt år, två gånger i veckan, hos en legitimerad psykolog och psykoterapeut. Min första psykoterapeut – det har blivit fler genom åren – är idag psykoanalytiker och min bästis och jag konstaterade på den tiden att man uppenbarligen var tvungen att ha Freud-skägg för att bli psykoterapeut eftersom våra båda terapeuter hade skägg. Att gå i terapi var nog det bästa jag kunde ha gjort för mig själv. Genom terapin fick jag mentala redskap för att sluta reagera känslomässigt med min mage och lärde mig att sätta ord på mina upplevelser och känslor istället. Jag fick också energi att vilja bli frisk igen och kom i kontakt med min homeopat. Ett halvår efter att jag börjat i terapin träffade jag min första pojkvän, som jag sedan var tillsammans med i sju år. Den relationen gav mig trygghet och en stabil tillvaro som hjälpte mig att bli frisk och leva som frisk.
Freuds skägg – ett ideal för manliga psykoterapeuter?
Min bästa kompis, som idag är psykolog, säger att magar och tarmar är extremt psykomatiska och att många som har problem med magen också har problem i själen. Att man reagerar psykosomatiskt med en kroppsdel betyder inte att man garanterat blir frisk om man löser det som utlöst psykomatin, utan det innebär att psykiska faktorer är en utlösande faktor för sjukdomen. Det betyder att en psykisk faktor kan göra en sjuk på riktigt. Men det betyder också att man genom att hantera sin psykiska status faktiskt kan bli betydligt bättre från sin sjukdom och ibland t o m frisk. Läs exempelvis Marie Cardinals bok Orden som befriar (1975) som handlar om en kvinna som lider av svåra blödningar från underlivet, men blir frisk av psykoanalys.
Vilken sorts terapi ska man då gå i? Jag tror ärligt talat inte att det spelar så enormt stor roll vilken slags terapi man väljer, bara man känner sig bekväm med sin terapeut och har förtroende för henne/honom. Det är dock mycket viktigt att personen i fråga är legitimerad psykolog eller psykoterapeut (tyvärr finns det många ”terapeuter” därute som är rena kvacksalvarna och de kan göra mer skada än nytta). Dessutom är det viktigt att inte ha en tidsram för hur länge man ska gå där, ofta betalar ju en arbetsgivare bara tio gånger, men för en svårt kroniskt tarmsjuk tror jag att tio gånger är alldeles för lite. Det finns så mycket i magen som måste ut och det kan ta tid, annars hade vi väl knappast blivit så här sjuka? Men tio gånger är självklart bättre än inget alls. Även om man får betala allt ur egen ficka tycker i alla fall jag att det är väl investerade pengar eftersom det hjälper en att bli frisk (och då kan man tjäna sina pengar). Jag tog extra studielån för att gå i terapi som tjugoåring.
Jag har själv testat en del olika sorters terapi genom åren. Den terapin jag gillar bäst är en väl avvägd kombination av KBT och psykodynamisk terapi. Ofta ställs dessa två sorters terapi mot varandra, men jag tror att de är bäst när de kompletterar varandra istället. KBT, kognitiv beteendeterapi, är ju normalt väldigt praktiskt inriktat, och används med stor framgång för att lära folk hantera sina panikångestattacker eller fobier. Man får lära sig att skriva listor över sådant som oroar en (en psykolog jag gick till blev chockad över min långa lista!), planera sin tid så att man inte stressar upp sig i onödan, andningsövningar och även mindfulness/meditation. Psykodynamisk terapi är mer djuplodande och, tycker jag, bra för att man kan komma till botten med sina problem och reaktionsmönster, som ofta grundlagts i tidig ålder. Tyvärr finns det också en risk med psykodynamisk terapi och det är att man helt enkelt fastnar i sina problem och blir som Woody Allen: man går 20 år i psykoanalys och gifter sig sen med sin styvdotter…
En annan metod som jag tycker är intressant är Resan. Det är ursprungligen en bok som är skriven av Brandon Bays, som år 1992 fick reda på att hon hade en stor ”tumör” i magen (jag tror att det nog snarare var en godartad cysta för de kan komma och gå och är lättare att bli av med än en riktigt elak tumör i magen!). Hon gjorde då en ”inre resa” och lyckades bli av med ”tumören” av sig själv. Det som är intressant är att hennes tankar går ut på att man ska försöka först se det sjuka inre organet (beskriva hur ser det ut) och sedan försöka prata med det och höra vad det har att säga. Jag har haft många mycket intressanta samtal med min tarm, som exempelvis har sagt till mig att inte stressa mer.
Det finns självklart en massa skepsis kring just Resan-terapin, men det jag gillar med den är att den hjälper mig att prata med mina inre organ och lyssna på vad de har att säga mig. Jag tror att många av er skulle bli förvånade om ni lyssnade på era magar själva och tog tag i de problem som magen påpekar för er. Ofta sitter det känslor i våra sjuka organ som är känslor som vi försöker förtränga för att det är jobbigt att ha dem. Jag menar, är man mitt i karriären och stressar mycket tänker man kanske inte på hur det påverkar kroppen, och man vill nog inte bli upplyst om det heller i stunden – man har ju inte riktigt tid för sånt tjafs! (Sen blir man sjuk och har plötsligt tid.)
Andra sätt att få utlopp för den oro som sitter i magen är att skriva av sig i dagbok, måla, sjunga och göra andra kreativa saker, gärna konstnärligt. Man har faktiskt gjort studier som visar att just patienter med Mb Crohn blev bättre i sin sjukdom när de sjöng i kör. Kanske beror det på att man mentalt mår bättre av att fokusera på något positivt, förutsatt att man gillar att sjunga, eller så har det med andningen att göra.
Jag är själv inte så förtjust i medicinering mot psykiska problem, eftersom jag anser att dessa mediciner kan ge oönskade bieffekter (en del personer blir känsloavtrubbade av sin medicin, har jag märkt) och en del av de nya medicinerna är inte ens särskilt välutprovade. Dessutom är det väl onödigt att utsätta kroppen för onödig påfrestning i form av fler mediciner, tänker jag, som redan äter ett imponerande gäng tabletter varje morgon. Men jag vet att det finns många som mår utmärkt med anti-depressiva mediciner. Var och en blir salig på sitt sätt, som det heter, och det har jag full respekt för.
Man ska också vara medveten om att man kan bli deprimerad av brist på B12, vilket är vanligt bland oss som blivit opererade – vi måste ofta äta just B12 i kosttillskott eftersom den del av tarmen som hjälper oss med just B12 är bortopererad. Likaså kan depression vara en bieffekt av imurel/azatioprin, vilket kanske inte alla gastroläkare tänker på (de är ju främst GASTROläkare). Plus att bara det faktum att man har en kronisk tarmsjukdom kan ju göra vem som helst deprimerad, så det är inte konstigt att många av oss är lite hängiga och deppiga. Lägg därtill näringsbrist och svårigheter att ha ett vettigt socialt liv när man har ett stort återfall och hela tiden springer på toa… Om man har fått dessa sjukdomar i ung ålder är det inte heller ovanligt att elaka klasskamrater utsatt den sjuke för mobbning, vilket ytterligare försämrar magens status.
Lite kuriosa: min läkarvän D berättade att när han läste gastromedicin hade han en gastroläkare som hävdade att det var rätt stor skillnad i personlighet mellan de som hade Mb Crohn och Ulcerös Colit. De som led av Mb Crohn hade en björnen Balou-personlighet och exempelvis hade svårt att komma ihåg hur ofta de gick på toaletten (efter detta blev jag kallad Balou ett tag!). Jag har verkligen en Balou-personlighet själv och är lite ”happy go lucky” och har gärna många bollar i luften samtidigt. De som led av Ulcerös Colit ofta var extremt pedantiska och hade stenkoll på hur ofta de gick på toaletten. Jag kommer osökt att tänka på Freud som talar om folk som har störningar i sin anala fas och därför blir överpedantiska.
Idag går jag i affektfokuserad terapi för att jag behöver lära mig mer att hantera de mönster min kropp drar igång med i vissa situationer. Min terapeut brukar tala om hur viktigt det är för mig att utöva mindfulness och meditation för att rensa min hjärna – jag har nämligen alldeles för många idéer och är överkreativ, samtidigt som jag är en känslig och omtänksam person och gärna engagerar mig i andra, vilket sammantaget kan göra mig ganska stressad, vilket ju är dåligt för min mage.
Slutligen: det viktigaste är självklart att man bestämmer sig för om man vill bli frisk eller ej. En del personer har kanske levt så länge med sin sjukdom att den är del av deras identitet och man vill kanske inte bli frisk. Men om du vill bli frisk och vet med dig att du blev sjuk i samband med någon jobbig situation i livet, eller helt enkelt lider psykiskt av att du är sjuk – det blir ju lätt en ond cirkel – så tycker jag att du ska ta tag i din mentala hälsa och börja gå i terapi.
Themocracy
Hej!
Halkade in på din sida när jag googlade lite på magproblem som följt mig i många år, just efter anorexia.. Jag tror precis som dig eller jag vet att till viss del är det så att det själen sitter i magen. Jag har gått hos en hypnoteurapeut och efter 5 år!! Är jag iallafall äntligen bättre!! Men jag vet också att när jag varit hos henne kan min mage slå bakut helt och hållet dagarna efter för att sen bli bättre. Den styrs väldigt mycket av mina känslor, oro och rädsla men jag vet sällan vad det är som tynger mig, men jag vet att magen gärna talar om det.. Efter så här många år stänger jag inne alla känslor, även förmågan att känna kärlek, och det är hemskt, jag vill inget hellre att känna känslor men det har allt satt sig i magen och det sitter jväligt hårt åt hur mkt jag än jobbar.. Men som sagt, helt klart bättre nu, men känslorna vill inte komma ut 🙁 Resan som du pratar om, har precis köpt boken men var på en kurs för en månad sen, där gjorde vi ”resan” utarbetad av just baron bays, men jag släppte tyvärr inte lös mitt undermedvetna där, var inte redo och hade inte tilräckligt stor tillit till personen som gjorde den.. Har du några tips?? Har även gått till två homeopater, en var jättebra men sen blev hon sjukskriven pga av sjukdom i familjen, föröker luska själv vad jag ska äta för medicin men det är svårt att veta.. Jag har nog mest problem med matsmältningen och dåliga tarmrörelser, väldigt svårt att sitta still, då blir jag dålig i magen direkt, rapar och rapar hela tiden.. 🙁 Vilken fantastisk blogg du har, känner igen mig i såååå mkt! ja själen sitter i magen, ska bara locka fram den så att den släpper taget om mina tarmar 🙂
Skickar en hel hög med kramar till dig för att du skriver så bra!
MVH
Frida
Hej Frida,
Tack för att du hittat min hemsida och uppskattar den! Jag är ju ingen professionell psykolog, men har själv gått i psykoterapi i omgångar genom åren. Det låter som om du låser inne en massa känslor, väldigt hårt, och jag misstänker (förlåt att jag låter som ngn tant som svarar på problem i ngn damtidning nu!) att du verkligen behöver hjälp att våga släppa ut dem ur skalet som du byggt runt dem för att bli av med magbesvären. ”Resan” tror jag kan fungera som verktyg, MEN precis som du beskriver har jag också svårt att vara helt öppen och ”fläka ut mig” för en okänd person, som (vad jag förstått) de resan-terapeuter ibland säkert är. Jag brukar använda mig av den metoden när jag mediterar.
Jag tänker (och nu känner jag mig verkligen som en amatörpsykolog!) att du borde kanske gå till en riktig psykoterapeut (leg psykoterapeut, medlem i Riksföreningen för Psykoterapicentrum t ex), helst med en psykodynamisk inriktning och vara beredd att betala pengar för denna terapi, de bästa finns i privat regi och kostar kanske 700 kr/gång, under en period. Se till att den du går till är en person som du känner förtroende för och inte beter sig som du vore jättesjuk (hamnade hos en sådan snubbe en gång och så knasig är jag inte!). Ibland får man testa flera olika personer innan man hittar rätt.
Samtidigt skulle jag uppmuntra dig att försöka börja med meditation, eller kanske yoga (men i så fall en SNÄLL form av yoga som kundalina-yoga ed, inte Ashtanga-yoga eller sk Power yoga – man kan få ångest av de senare) eller någon snäll variant av qigong? Om du känner dig bekväm med att skriva eller måla/rita kan det vara ett sätt att få kontakt med dig själv och ditt inre och det där otäcka som sitter fast i dig och ger dig ont i magen. T ex beskriva något du upplevt och känt obehag inför, gamla trauman och andra tankar som svischar förbi, och med en psykoterapeuts hjälp göra ett avslut på denna händelse, helt enkelt komma till freds med dig själv och dessa händelser. Man kan också skriva brev till sig själv eller andra som orsakat en smärta, utan att posta dem. Att elda upp gamla obehagliga minnen i denna form kan ha god katarsis-effekt, tycker jag.
Stort LYCKA TILL!
/Tina