Att kämpa på med hög moral

Av , 4 maj, 2014 10:30

Ibland får jag spatt och orkar inte längre. Varför är livet så orättvist att jag inte får äta pizza, ostbågar och dricka coca cola till? Eller kunna äta färsk pasta med gräddig gorgonzolasås med valnötter? Ja, ni vet, en av de där dagarna när man är så trött efter jobbet och inte orkar laga mat och helst av allt skulle vilja gå ner till den lokala pizzerian ”10 minuter” och bara köpa en god pizza (fast är de så goda egentligen?) och smälla i sig. Och så inser man att om jag äter dessa saker så kommer min mage att kollapsa och man förbannar sin höga moral, men håller lik förbenat fast vid den.

Förr i tiden, innan mina tre återfall, var jag inte så noga med maten. Jag åt inte komjölk generellt, men ibland kunde det slinka ner lite prinsesstårta, tiramisu (jag blev väldigt bra på att göra det!), kakor, godis, pizza med vanlig ost på ibland och jag hade inte ens specialmat på flyget, trots att jag reste ganska mycket med långa resor till Asien. Jag åt gluten, och min vanliga frukost var rostat bröd med sylt. Visst, jag försökte hålla mig borta från godis och kakor, men min stora last var Ballerina. Jag kunde köpa ett paket Ballerina och sätta i mig hela paketet på någon timme. Och jag tyckte jag mådde bra även om det gick likt en jordbävning inom mig efter varje Ballerina-paket jag stoppade i mig.

Visst, jag var ganska trött och deprimerad också, trots att jag var frisk. Ett tag, det var efter min mammas död, var jag så deprimerad att jag också ville dö (då skulle jag ju få träffa henne igen! Och få sova!!!), och då insåg jag att allt inte stod rätt till. På jobbet var det väldigt mycket att göra och jag var ofta så trött när jag kom hem på kvällen efter 12 timmarsdagar att jag bara gick och lade mig direkt.

När jag var riktigt deppig och trött insåg jag att jag var tvungen att göra något åt det: sova mer, äta bättre, och få i mig rätt vitaminer och mineraler. Jag upptäckte att om jag tog vitamineral-tabletter fick jag färre självmordstankar och samma sak hände när jag åt ordentligt med mat eller tränade. Allt detta kom jag fram till i samband med att jag slarvat med vitaminerna och blivit extremt hängig och hamnade i en riktigt mörk grop.

I efterhand har jag insett att jag inte alls mådde så bra som jag trodde under den perioden av mitt liv. För några år sedan gick jag igenom gamla fotografier från denna tid för att slänga bilder på mitt ex (katarsis, som det kallas!). Jag såg bilderna på mig själv från den tiden också och kunde konstatera att jag såg verkligen inte pigg ut på dessa fotografierna. Jag var blek, hålögd och mörk runt ögonen, håret var livlöst, och detta trots att vi var på solsemester. Att jag kände mig frisk berodde nog på att jag inte visste hur det var att vara frisk och tyckte att jag var frisk för att jag inte hade diarréer och sprang på toa så mycket. Alla blodprov de tog på mig visade ju också på att jag var frisk, så jag var nog frisk. Trodde jag, och så gick jag och lade mig direkt efter jobbet vid kl 21…

Idag är jag medicinfri och mår för det mesta bra, men jag ser mycket piggare ut än vad jag gjorde på den tiden då jag slarvade med maten och inte tog hand om mig själv ordentligt. Även om jag måste vara försiktig med vad jag stoppar i mig och ibland slarvar med mina vitaminer och mineraler så försöker jag hålla min moral hög. När jag märker att jag inte hinner ta mina vitaminer och mineraler på morgonen försöker jag tänka att ”Aj, inte bra! Nu måste jag ta det lugnare!” och därefter se till att ta det lugnare.

När jag kommer hem och är så trött att jag inte orkar laga mat så blir det scrambled eggs för mig, eller så dricker jag en mugg UltraInflamax och lägger mig extra tidigt. För en sak är väldigt viktig för mig: jag vill inte bli sjuk igen och jag vill inte hamna på sjukhus igen med läkare som inte kan göra mig frisk. Jag gör vad som helst för att slippa det och att tvingas planera sin mathållning och vara försiktig med vad jag stoppar i mig, komma ihåg att ta probiotika och vila/meditera är faktiskt ett lågt pris för att slippa sjukhus och läkare. Därför kämpar jag på med min ”höga moral” och är extremt noga med vad jag stoppar i mig.

Även om det är lätt att falla dit och äta lite godis (äsch, det är väl inte så farligt? Det är ju bara lite godis jämfört med hur mycket jag åt förut), pizza/snabbmat (jag orkar inte laga mat idag) eller ostbågar (det är ju bara Mello en gång om året…eller?), så är det otroligt viktigt att hålla fast vid sina principer. Om man slarvar med maten kan nämligen följande hända:

1) Om du fuskar med godis ökar du risken för att bli sockerberoende igen. Tänk på knarkare som faller dit om och om igen, vi som missbrukat socker är likadana. Om du börjar äta socker igen är risken stor att du inte kan sluta och då ökar risken för återfall. Lösningen för mig är att hålla mig borta från allt som heter sött och socker och se till att jag alltid är så mätt att jag inte behöver bli sötsugen. Ostbågar är f ö bannlysta härhemma eftersom jag inte vill bli frestad, då jag kan få samma sug efter chips/ostbågar som många har efter godis.

2) Om du fuskar med mathållningen för att du är dålig på att planera din matlagning så är det bara att kavla upp ärmarna och ta nya tag. För mig är det matplanering som är det bästa. Varje helg planerar jag maten inför veckan, handlar mat och jag lagar gärna lite extra mat som jag har i frysen för att ta fram när jag är så där kollapstrött att jag inte orkar laga mat.

3) Kom ihåg att varje gång du fuskar så tar du många fler steg bakåt än om du härdar ut och vägrar att fuska. Men i längden är det att härda ut med hög moral som betalar sig. Om man t ex äter gluten så kan det reta upp tarmen så att du blir sämre under flera veckor framåt. För riktiga celiakier tar det ett halvår att få tillbaka sin tarmludd om de råkar få i sig en smula gluten. Själv märker jag att min mage blir sämre varje gång jag fuskat och många bäckar små leder till ett stort återfall och det är inte värt det.

Visst är det jobbigt att leva med specialkost och ha sina begränsningar, men jag är ändå nöjd med mitt liv. Jag äter lite annorlunda än medelsvensson, men jag äter likväl god mat (sannolikt godare än medelsvensson!) och framför allt är jag vid god hälsa. Att ha god hälsa är det viktigaste och då är specialkost och kosttillskott trots allt ett litet pris att betala. Att upprätthålla min hälsa är det som gör att jag kämpar på och håller min höga moral och ser till att inte fuska. Det blir aldrig mer ballerinaorgier, hämtpizza, eller ostbågar för mig, men det är ett lågt pris för att få vara frisk. Det är helt enkelt inte värt att fuska.

När man mår bra är det extremt lätt att falla för frestelserna och börja äta dåligt igen. Tyvärr är det så att vi som har problem med magen ofta blir sämre om man återgår till sin gamla kost, och därför är min erfarenhet att det är bättre att gå framåt och bara fortsätta med sin specialkost. Visst, om man vill kan man ju testa mjölk och gluten igen, eller godis och annat som man inte tål, men tyvärr riskerar ni att få återfall igen. Min erfarenhet är också att ju fler återfall man haft, desto känsligare blir man. Om man blir frisk så ska man fortsätta vårda sig själv. Man får ta sin medicin, sina vitaminer/mineraler och äta så som passar just dig. Den hårda läxan jag lärt mig är att det inte lönar sig ett smack att fuska.

Slutligen: jag tror inte på att vara alltför hård mot sig själv när man har fuskat. Kanske är det en mognadssak att ni som är yngre har lättare att fuska för att ni inte har varit så fruktansvärt sjuka som jag var för några år sen efter att jag fuskat en längre tid? Eller att ni helt enkelt fortfarande tål mer än vad jag gör? Eller att man måste köra huvudet i väggen själv för att förstå att det gör ont? Det är inte alltid lätt att ta råd från andra och när man mår bra är det så otroligt lätt att falla dit igen. Men kämpa på, håll er till den rätta stigen så kommer ni att förbli friska!

7 svar på “Att kämpa på med hög moral”

  1. Anna-karin skriver:

    TACK! Detta inlägg behövde jag! Igår åt jag just ostbågar!!!! Samvetet är i botten!
    Jag är i skov igen och handen på hjärtat har jag fuskat, inte mycket men lite blir lätt lite mer…

    Nu tar jag nya tag!

  2. admin skriver:

    Kämpa på Anna-karin! Man får aldrig ge upp – ramlar man dit så får man resa sig upp och kämpa upp igen. Jag slarvar själv med att äta regelbundet och är superstressad just nu och det är inte bra för min mage alls. Men jag brukar försöka trösta mig med att vara extra snäll mot mig själv efter sådana perioder, äta bättre och ta det lugnt.
    Krya på dig!
    /Tina

  3. Beatrice skriver:

    Mmm de där dåliga dagarna har jag också när man har lust att strunta i allt. Ostbågar (jo,jag också ;)) surdegsmacka med mellanlagrad greve’, en hel special, vingummi, mjuk nötkaka och en vanlig mjölkchokladkaka. Visst jag kan fortsätta men det gör ingen nytta ;). Jag avstår gärna för att få må bra men inte alla förstår varför jag är så nitisk i min mathållning. Jag mår ju så mycket bättre sedan jag förstått vad det är som triggar igång magen och kan avstå från fel mat. Jag har haft turen att inte bli jättedålig (än i alla fall) och jag tror att en anledning är att jag är just nitisk och lyckats hålla sjukdomen i någorlunda schack.

    Resorna som vi drömde om att göra när vi slutade jobba är nästan obefintliga. Det är lättare att vara hemmavid. Vi lägger en hel del på bra mat och äter bättre än någonsin på ett sätt, även om vi alltid ätit bra. Det jag kan sakna är spontaniteten. Att bara sticka iväg på nåt utan att först fixa en matlåda. Att ta en fika/middag på stan. Men trots det tycker jag ändå att vi lever ett bra liv. Alternativet är ju så mycket sämre ;). Visst jag hade hellre valt ett liv utan UC och en massa matöverkänsligheter men nu är det som det är och då får man ta det. Så ”enkelt” är det 😉

    Ha det gott!

  4. admin skriver:

    Ja, jag saknar också spontaniteten: att en vacker vårdag få för sig att man ska gå ut i parken och ha picknick med en baguette och lite ost eller en färdiggrillad kyckling. Men i ärlighetens namn så går det ju att göra även om man har en kronisk tarmsjukdom, bara man planerar.

    För mig är resorna också färre, men jag kan verkligen rekommendera Vietnam, där det är mycket risnudlar och inte så mycket gluten. I Asien generellt (förutom Indien) är det inte så vanligt med mjölk så jag klarar mig bättre där än hemma. Jag har hört att i Italien har alla ätit så mycket pasta att det blivit väldigt vanligt med glutenallergi så de flesta restaurangerna erbjuder glutenfritt. Grekland är perfekt för mig med sin fantastiska fåryoghurt. Om jag får ett eget kök så kan jag laga mycket god mat där. Även Frankrike fungerar bra för mig. En väninna i NYC säger att där kan man hitta bra mat utan gluten – i USA är det ”inne” med gluten- och mjölkfri kost och det är inte för inte som SCD kommer därifrån så när du mått bra ett längre tag kanske ni kan testa att åka iväg. Se bara till att undvika tomma restauranger och resemål med mycket diarré typ Indien, Egypten och Mexico.

    Kämpa på!
    /Tina

  5. Madeleine skriver:

    Hej Tina!
    vad jag förstår så har vi olika svår sjukdom, och jag tror det finns många orsaker till sjukdomen.
    Hittar man sin egen väg att bli frisk så ska man nog fortsätta följa den.
    Konstigt eller märkligt är i alla fall att jag och min son är så bra i vår tarm nu så att vi kan äta lite godis eller glass eller chips eller snabbmat både pizza och mc donalds bara det är mjölkfritt. Vi blir inte sämre för det.
    Men vi äter mest bra mat och inte mycket socker, endast godis på lördagar, och snabbmat äter vi kanske en gång i månaden eller mindre. Själv tycker jag snabbmat är äckligt, jag tycker inte det är gott längre….
    jag gillar inte heller för mycket socker, eller för fet mat, eller för mycket kött mat, så det blir mycket grönsaker och fullkorn, havre, ganska snäll mat.
    Gluten har vi inga problem alls med längre. Men vi är mycket mjölkallergiska och måste hålla oss borta från allt med mjölk.

    ha det bra!
    /Madde

  6. Madeleine skriver:

    ja nudlar och grönsaker är en favorit här hemma, kyckling eller kött kan man ju ha till om man vill.
    det som är så bra med thai, asiatisk, kina mat är de inte använder mjölkprodukter alls, så ska man äta på någon restaurang ute så är det ju perfekt.

    ha det bra/ Madde

  7. Sara skriver:

    Hej!
    Som boende på Malta kan jag bekräfta att så många här runt medelhavet har problem med gluten, eftersom pasta och vitt bondbröd är en så stor del av lokalbefolkningens mat. Här hittar jag lätt olika sorters glutenfri mat i vanliga affärer, men ”organic” är det sämre med; en ledsen hylla med slokande grönsaker finns, rejält dyrare. Därför blir det inget sådant för mig tyvärr. Diabetes verkar också många ha problem med, fetma är mer regel än undantag. (allt prat om ”medelhavsmaten” och hur nyttig den är, nja..kanske förr i tiden men inte nu!)Den underbara feta grekiska yoghurten har jag tyvärr inte ens hittat. Ingen vet ens vad jag pratar om när jag frågar efter produkter utan smakförstärkare som MSG och jästextrakt. Det är ibland en utmaning men jag tar alltid det säkra före det osäkra.Väldigt få matproducenter bryr sig om att certifiera sig inom KRAV mm.

    Så sant att vi tål olika födoämnen olika bra. Nu när jag är frisk tål jag fusk, men jag är mer lyhörd för hela kroppens signaler och lägger märke till utslag, finnar, krämpor, pruttar och annat som jag förr inte lade märke till på samma sätt, jag förstår att de är signaler från min kropp om statusen. En burgare på McD smakar inte bra längre, än mindre känns bra.

    Det enda jag inte lyckats få bort är en kopp kaffe på morgonen. Men annars var det cyniskt nog en plusaffär för min kropp att få UC, nog åt jag OK förut men nu börjar det nog bli hyfsat bra! Och det tjänar ju skelettets bentäthet, tarmar, hud, psyke och allt annat på också!

    Mitt tips mot sockersug är att äta fett i någon form som man tolererar. Under mitt skov och på SCD tog jag kokosfett, efter det släppte suget taget om mig. Kanske lite märkligt eller äckligt, men vad gör man inte till slut, särskilt när övrig familj goffar något ”gott”.

    Allt gott till er alla!
    Sara

Panorama Theme by Themocracy